Enskild reflektion - Martina Asplund

Storyline var en för mig okänd pedagogisk metod, och jag hade flera funderingar kring den vid början på arbetet. Skulle det få med alla barn? Hur skulle vi gå tillväga och arbeta med fiktiv barngrupp? Skulle jag lära mig något nytt? Nu förstår jag att det finns en hel del att hämta hos storylinemetoden. Här hittar vi delaktighetsaspekter: barnen och pedagogerna skapar en värld tillsammans, skapar karaktärer, bygger upp en handling och konstruerar fram mening och kunskap. Alltså en socialkonstruktivistisk approach, vilande på demokratisk grund (vilken också är bland våra pedagogiska uppdrag, (Skolverket, 2010))

I storyline har vi också ett verktyg för att förmedla och undervisa barnen genom lek, i en positiv och avslappnad miljö. Det lekande barnet är ett lärande barn. Samspelet mellan barn och pedagog kan vara en positiv drivkraft för att föra projektet framåt, och det kan vi ta vara på (Falkenberg & Håkansson, 2004).

Barnen och pedagogerna kan dessutom få utlopp för sin kreativitet och få skapa utan några begränsningar, passande nog genom att återbruka. I just vår storyline behandlade vi närmiljöfrågor och ekologiska fotavtryck, något som ligger i tätt förhållande till våra konsumtionsvanor (Björklund, 2014). Dessa är stora och komplicerade globala frågor, men via storyline får de en avdramatiserad ingång in i verksamheten, och det uppskattar jag.

Mitt eget lärande kan jag beskriva med en utökad förståelse för det pedagogiska arbetet med storyline. Det går att variera i oändlighet: beroende på vad barnen bidrar med, vad lärandeobjektet är, om det är något specifikt material som ska användas för att tillverka landskapet.

Enskild reflektion - Martin Andrén

Min första tanke angående mitt lärande är att storylinearbetet är ett bra verktyg för att involvera barnen och få dem delaktiga i verksamheten. Lpfö98 (Skolverket, 2010) menar att barn skall ges möjligheter till både inflytande och delaktighet, därför är detta arbetssätt en god möjlighet att skapa rum för lärande. Själva tillvägagångsättet är för mig är ett nytt sätt att arbeta där man skapar en grund för vad vi kan erbjuda barnen, för att sedan låta barnen vara med och styra arbetet samt ge dem utrymme för delaktighet. Jag anser att storylinearbetets uppbyggnad är fördelaktig för reflektion och inspiration, där man kan låta sig vara kreativ med hjälp av olika material et cetera. Falkenberg och Håkansson (2004) menar att vi tillsammans kan skapa ett engagerat arbete, där vi gemensamt konstruerar det barnen ger uttryck och lust för.

Reflektion över vårt egna arbete är också att vi gemensamt och kreativt kunde öppna upp möjligheter för lärande, genom att utbyta olika kunskaper. Jag tror det är fördelaktigt att arbetslaget kan utbyta kunnande och på så sätt skapa en bank med idéer. Jag menar vissa personer är mer kreativa medan andra är mer kognitiva, då är det bra att kunna ha ett arbetssätt där flera olika egenskaper kommer till användning.

Det kändes verkligen också som en process att arbeta med storylinearbete då vi fick avsätta tid för att planera och strukturera upp våra tillfällen. Detta tror jag även gör att vi som blivande förskollärare, finner motivation och inspiration när vi får skapa pedagogiska verktyg gemensamt. Jag tänker att detta gäller även samspelet med barnen, att både vi och barnen får en lusta att skapa och lära, där vi tillsammans kan konstruera och vara kreativa. Det går att använda sig av lustfyllda moment och lek för att skapa rum för lärande.

Referenslista

Falkenberg, C. & Håkonsson, E. (2004). Storylineboken: handbok för lärare. (1. uppl.) Hässelby: Runa.

Skolverket (2010). Läroplan för förskolan Lpfö 98. Stockholm: Skolverket.

/ Martin Andrén

Referenslista

(Grupp)Referenslista

Björklund, S. (2014). Lärande för hållbar utveckling: i förskolan. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Dysthe, O. (red.) (2003). Dialog, samspel och lärande. Lund: Studentlitteratur.

Living Planet Report 2014 : Species and spaces, people and places.Gland: WWF

International. [Elektronisk]. Tillgänglig: http://www.wwf.se/source.php?id=1579930

Skolverket (2010). Läroplan för förskolan Lpfö 98. Stockholm: Skolverket.

Vecchi, V. (2014). Blå cikoriablommor: ateljén i Reggio Emilias pedagogiska verksamhet. Lund: Studentlitteratur.

Enskild reflektion: Alexander Lagerblad.

Mitt eget lärande kring Storyline arbetet ligger framförallt i att jag lärt mig nya sätt att utnyttja den fria institutionen som är förskolan. Det var, för mig, välbehövligt att få planera ett arbetssätt och flera aktiviteter rent praktiskt, då man tvingas göra ställningstaganden om olika saker samt reflektera över vad som kan fungera i praktiken och det som kanske bara låter bra teoretiskt. Storyline som metod var spännande att arbeta med. Den största anledningen till att jag tyckte Storyline var ett bra arbetssätt var möjligheten till barnens delaktighet. Lpfö98 (Skolverket, 2010) beskriver att barnen ska kunna vara delaktiga i att bestämma hur vardagen på förskolan ska se ut. Genom Storyline får de till och med möjlighet att påverka lärandeaktiviteter och tillsammans, i en äkta sociokulturell anda, bestämma över olika delar i verksamheten. Detta, anser jag, leder till att värdegrundsarbetet kommer in automatiskt – eftersom om barnen får vara med att bestämma krävs det att man respekterar varandra och låter alla barn påverka historien lika mycket. Storyline bidrar alltså det viktiga demokratiarbetet på ett lustfyllt sätt.

Något annat jag reflekterade över var hur enkelt Storyline var att koppla till andra aktiviteter utanför själva historien. Till exempel i vår grupp fokuserade vi på att en skog blev nedskräpad, detta är alltså lätt att koppla till verkligheten och tillsammans med barngruppen gå ut i skogen och leta efter skräp som man kan städa upp. Då kan man koppla historievärlden till den verkliga och arbeta efter andra läroplansmål, en beskrivning i Lpfö98 (Skolverket, 2010) handlar om att respektera naturen. Björklund (2014) beskriver också om vikten av att barnens vardag ska vara präglad av respekt till allt levande. Genom valet av Storyline inriktning tycker jag att vi fick med flera mål i läroplanen samt utmanar barnens förkunskaper inom hållbarhet (för visst vet de redan till exempel vikten av att hålla skogen ren) på ett intresseväckande sätt.

Tydligt var också hur mycket mer intressant det blev för oss (blivande)pedagoger när vi själva skapade en värld som pedagogiskt verktyg. Falkenberg och Håkansson (2004) beskriver att Storyline som metod kan framkalla ett engagemang hos barnen när de får vara med att skapa tillsammans med lärarna. Jag vill ta det steget längre och säga att engagemanget också blir större hos mig som pedagog och detta kommer givetvis bidra till att barnen blir mer intresserade om de tydligt ser att jag som pedagog tycker att det är givande. Jag tror att arbeten som Storyline kan framkalla ett intresse hos både barn och vuxna och med det kan man undvika slentrianmässiga samlingar där egentligen varken barn eller pedagoger får en utmanad kunskap eller känner sig nyfikna eller intresserade på det som händer.

Referenslista:

Björklund, S. (2014). Lärande för hållbar utveckling: i förskolan. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur.

Falkenberg, C. & Håkonsson, E. (2004). Storylineboken: handbok för lärare. (1. uppl.) Hässelby: Runa.

Skolverket (2010). Läroplan för förskolan Lpfö 98. Stockholm: Skolverket.

//Alexander Lagerblad 

Reflektioner och lärdommar

Storyline

Då vi arbetat med vår storyline har jag troligen inte lärt mig något nytt angående hållbarhets eller ekologiska frågor.

Det jag har lärt mig är hur konceptet storyline som didaktiskt verktyg har potential att fungera. Falkenberg och Håkansson (2004) menar att storyline har möjlighet att stimulera humor, lust, vilja och engagemang utifrån hur läraren tillsammans med barnen lägger upp historien tillsammans, konstruerar, skapar rummet, andan, atmosfären och liknande. Dessa egenskaper kring arbetssättet var något jag inte hade väntat mig i någon större utsträckning. Tankarna innan vi satte igång gick likt: vi ska klippa figurer och komma på en historia. Inte så mycket mer än så.

När vi väl satte igång och diskuterade hur vi ville utforma historien och samtidigt skapade världen och karaktärerna där i, började ett intresse växa starkare än jag trott. I linje med tidigare beskriven potential engagerades jag och på gränsen till kände ansvar för den lilla sköldpadda jag sate och klippte till. Med ansvaret växte engagemanget och jag tror mina gruppmedlemmar påverkades likadant, för då man nu ser tillbaka på det blev det allt ett väldigt kackel kring historien och hållbarhetsfrågor för våra stackars djur, som skulle råka illa ut. Helt klart mer än om vi bara satt och skapade en historia utan storylinens skapande helhet.

Med det antar jag att metoden hade lämpat sig väl för undervisning med barn i alla åldrar och lärarens förkunskaper hade då kunnat få fördjupa deras ämneskunskap angående hållbarhet på ett lustfyllt sätt. LPFÖ 98 Skolverket (2010) Beskriver att lärande i förskolan ska vara lustfyllt. Med det kan jag konstatera att åtminstone jag har lärt enligt läroplanens önskemål och då förutsätter jag att barnen skulle uppskatta det likadant. Det är var jag lärt och min starkaste reflektion av vårat storylinearbete.


/ David Eklund

 

Referenslista

Falkenberg, C. & Håkonsson, E. (2004). Storylineboken: handbok för lärare. (1. uppl.) Hässelby: Runa.

 

Sverige. Skolverket (2010). Läroplan för förskolan Lpfö 98. ([Ny, rev. utg.]). Stockholm: Skolverket.

Eposid 4 - The return of the hållbarhet.

Skogen börjar återhämta sig. Djuren återvänder. Vattnet i ån blir klarare och renare (det har funnits diverse skräp som förgiftat vattnet, plastartiklar, burkar mm). Kretsloppet sluter sig bättre. När människorna plockat bort det som inte hör hemma i skogen så slutar djuren få i sig sådant som skadar dem på lång sikt. Sådant som djuren inte kunnat lista ut, men människorna förstått inte är bra för djuren.

Pippi är inte sjuk längre. Det börja lukta och se ut som skog igen. Stampe har lärt sig att vara försiktig. Hälge, Bollis och Zzzz känner sig bättre i kroppen nu när de inte får i sig giftiga saker. Människor tar ansvar och plockar upp skräpet men kommer det att bli så bra som i början?

Människorna har lärts sig av sina misstag och tar nu med sig allt hem. Inget slängs ute i skogen.

Björklund (2014) skriver att det krävs förändringar för att få en hållbar utveckling. Även om ambitionen är god är det själva görandet, som måste till för att få en reell förändring som påverkar dagens miljöproblematik i en positiv riktning.

Efter storylinen fortsätter arbetet med hållbarhetsinriktning tillsammans med barnen. Tanken är att storylinearbetet ska få agera som inspiration för vidare lärtillfällen som även aktivt kan leda till en mer hållbar förskola. Ett exempel på liknande lärtillfälle skulle kunna vara att källsortera tillsammans med barnen.

/ Studiegruppen

Episod 3. Skogen lider och djuren med den.

Varje kväll ser djuren människorna komma till skogen och slå upp sina tält. De pratar om hur fantastisk denna nyfunna campingplats är och att de ska bjuda in fler av sina vänner att följa med. 

Men just denna kväll ser skogen inte sig lik ut. Trädens löv har börjat vissna, Färre djur finns på plats och det luktar inte riktigt skog längre. Living Planet Report (2014) beskriver hur antalet landlevande djur har minskat med hälften under två människogenerationer och det är något liknande som har hänt i denna episod av storylinen. Lukten är rentav motbjudande. Stackars Pippi som nu är det enda djuret som är kvar hör hur människorna dividerar om varför det ser ut som det gör och varför de övriga djuren har flyttat. De inser snart att det är allt skräp de lämnat kvar som luktar illa och får skogen att dö och djuren att flytta.

Pippi som saknar sina kompisar blir väldigt glad då hen hör människorna bestämma sig för att städa upp skräpet de spridit ut i skogen. Allt var tillsynes förlorat, men då människorna börjar städa tänds ett nytt hopp hos Pippi, som får ett leende på sin lilla näbb för första gången på länge.

Under historiens gång skulle vi ställt frågor till barnen som skulle få ligga till grund för diskussioner. Exempel på dessa frågor är: Varför gör människorna såhär med skogen?, Hur mår skogen och djuren då?, Varför flyttar djuren?, Vad bör människorna göra? Barnens tankar skulle få medverka till att forma hur historien utspelar sig. Förhoppningen är dock att de ska komma till de slutsatser vi hoppas på.

/ Studiegruppen

Episod 2 - det mörka hotet

Under natten har tvåbenta varelser varit i skogen under tiden djuren har sovit och det är ovanliga saker kvar efter dem.

Pippi vaknar strax innan soluppgången och letar efter mat. Något skimrande drar hennes uppmärksamhet, och Pippi kommer fram till det. Det luktar spännande. Pippi har aldrig sett något liknande men smakar på det, och det smakar inte illa.

Senare samma dag gnager Stampe på sitt vanliga favoritmat, maskrosblad. Något som luktar sött lockar haren bort från maskrosorna. Det är brunt och hårt, men sött och går att tugga av (Vad är detta barn?). Stampe smakar, det smakar supergott!

Dagen går. Pippi är konstig i magen och Stampe är jättesjuk. De nya sakerna är utspridda över området och de oskyldiga djuren äter, dricker och tar med sig dem hem. Vissa saker verkar ofarliga, medan andra mår djuren illa av ganska direkt. Djuren måste testa sig fram i sin nya förändrade miljö.

Vad är det för saker som djuren hittar? Vilka är dessa varelser som lämnar sådant? Vad händer i skogen när man lämnar skräp? Vad kan hända om djuren får i sig människomat? Hur kan djuren veta vad som är farligt för dem? Detta frågor vi kan ställa till barnen under tiden.

"Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar... ...respekt för allt levande och omsorg om sin närmiljö
...förmåga att ta hänsyn  till och leva sig in i andra människors situation samt vilja hjälpa andra " Lpfö98 (Skolverket, 2010)

I detta avsnitt  behandlar vi ämnena empati och ansvar. Vi betraktar hur skogen förändras som resultat av bland annat människor som lämnar sina (balansrubbande) spår. Djuren måste anpassa sig efter förändringarna och lära sig undvika farliga saker. Vi samtalar om hur djuren känner sig, och varför. Läroplanen dikterar oss att ge barnen förutsättningar att känna ansvar och empati för sin närmiljö.

Episod 1 - harmoni i skogen

Alla djuren i skogen mår bra och ser glada ut. Shelley är vid ån och dricker av det rena vattnet, Helge luktar på blommorna och Slimey och Zzzz leker tillsammans. Det finns gott om mat och vatten, vilket gör att djuren kan leva i harmoni. Med andra ord mår alla väldigt gott!

Hur vi skulle arbeta med detta rent praktiskt i en barngrupp:
Som pedagoger skulle vi vilja förmedla en känsla av ett fungerande kretslopp. Under arbetets gång har vi introducerat och kontinuerligt diskuterat kring hur ett kretslopp i skogen kan se ut. Björklund (2014) menar att genom att bygga bon till djur bjuder man in dem till sin närhet, vi kan utifrån vårt arbetssätt konstatera att vi har byggt bon på två sätt utifrån inspiration av storyline arbetet. Dels har vi bjudit in djuren i form av pappersmodeller till oss på förskolan och dels har barnen, genom visat intresse, velat bygga exempelvis fågelholkar ute på gården. Det här skulle för oss vara den första av fyra händelser i storyline arbetet.

/Studiegruppen

Enskild reflektion över lärprocessen kring storylinearbetet (John Lailaberg)

Det var svårt för mig i början att arbeta med storyline, eftersom detta är ett helt nytt arbetssätt. Efter att jag började arbetet blev jag intresserad och nyfiken på ämnet. Jag ville lära mig mer och utveckla mina kunskaper. Det var roligt att se resultatet och utvecklingen på barngruppen.

Jag märkte att barnen fick möjlighet att lära sig lära vilket händer när eleverna klarar av att kritisera sitt lärande. Detta gjorde att barnen fick större drivkraft och starkare självkänsla. Lpfö (2010) skriver att förskolan ska sträva efter att varje barn ska öka sin självständighet. Jag såg också att barnen hade självinsikt över det egna lärandet vilket gör att barnen fick framgång. Eleverna fick prova olika vägval där det självständiga tänkandet och handlandet utvecklades.

Lärandet är skedd i sociala sammanhang vilket gjorde att barnen lärde sig med varandra och från varandra. Barnen lärde sig hur lärande processen fungerar genom att samtala med varandra, och att vi lyssnar på dem. Barnen kunde tänka själva och lära sig själva, vilket gjorde att de fick förmågan att lära sig att lösa problem. På så sätt sätt utvecklade barnen sina kunskaper.

Barnen kunde bekanta sig med djuren och skapa en relation till dem, och genom öppna frågor som vi ställde ändrade barnen historien ofta. Dysthe (2003) skriver att pedagogen ställer öppna frågor till barnen för att utmana deras kunskaper. Det var barnens fantasi och intresse som gjorde att det blev en spännande utbildningsprocess. Historien fortgick på olika sätt beroende på hur barnen svarade på våra olika nyckelfrågor som vi planerat utifrån arbetssättet. Att barnen fick vara i skogen och plocka skräp gjorde att fantasin och verkligheten kopplades tillsammans. Vi gick ifrån ett socialkonstruktivistiskt synsätt där alla barn är delaktiga.