Enskild reflektion över lärprocessen kring storylinearbetet (John Lailaberg)

Det var svårt för mig i början att arbeta med storyline, eftersom detta är ett helt nytt arbetssätt. Efter att jag började arbetet blev jag intresserad och nyfiken på ämnet. Jag ville lära mig mer och utveckla mina kunskaper. Det var roligt att se resultatet och utvecklingen på barngruppen.

Jag märkte att barnen fick möjlighet att lära sig lära vilket händer när eleverna klarar av att kritisera sitt lärande. Detta gjorde att barnen fick större drivkraft och starkare självkänsla. Lpfö (2010) skriver att förskolan ska sträva efter att varje barn ska öka sin självständighet. Jag såg också att barnen hade självinsikt över det egna lärandet vilket gör att barnen fick framgång. Eleverna fick prova olika vägval där det självständiga tänkandet och handlandet utvecklades.

Lärandet är skedd i sociala sammanhang vilket gjorde att barnen lärde sig med varandra och från varandra. Barnen lärde sig hur lärande processen fungerar genom att samtala med varandra, och att vi lyssnar på dem. Barnen kunde tänka själva och lära sig själva, vilket gjorde att de fick förmågan att lära sig att lösa problem. På så sätt sätt utvecklade barnen sina kunskaper.

Barnen kunde bekanta sig med djuren och skapa en relation till dem, och genom öppna frågor som vi ställde ändrade barnen historien ofta. Dysthe (2003) skriver att pedagogen ställer öppna frågor till barnen för att utmana deras kunskaper. Det var barnens fantasi och intresse som gjorde att det blev en spännande utbildningsprocess. Historien fortgick på olika sätt beroende på hur barnen svarade på våra olika nyckelfrågor som vi planerat utifrån arbetssättet. Att barnen fick vara i skogen och plocka skräp gjorde att fantasin och verkligheten kopplades tillsammans. Vi gick ifrån ett socialkonstruktivistiskt synsätt där alla barn är delaktiga.